Tankar i December 2020

Written By - Clementine Berg

Hej på er! Jag har tidigare inte riktigt använt mig av min hemsidas bloggfunktion, men då jag befinner mig i slutet av en frivillig karantän på 14 dagar tänkte jag ge det hela ett försök. Kanske är inspirationen främst sprungen ur tristess, kanske inte. Jag känner hursomhelst att jag vill ge ett personligare intryck och ha mer kontakt med er som följer mig på sociala medier, främst då mitt klientel. Jag saknar er!

Jag har dividerat lite kring huruvida jag ska skriva på engelska eller svenska här, då många av de jag har kontakt med och träffar inte är svenskar. Men vet ni, ska jag hålla på formulera mig på engelska kommer det här med att skriva aldrig bli av. Google translate finns väl av en anledning? Så, just nu sitter jag nersjunken i en soffa i vår väldigt kalla och lite fuktiga sommarstuga med halvbra internet och försöker lyssna på en inspelad föreläsning om Nietzsche. För att få fira jul med de personer i min närhet som tillhör riskgrupperna har jag satt mig själv i frivillig karantän. Det finns väl inte riktigt några rekommendationer kring detta i Sverige just nu, utan det är väl främst något jag, tillsammans med min familj, bestämt att vore klokt att sätta sig i, med tanke på hur smittpridningen ser ut i Skåne just nu. Minns ni tiden då gränserna var öppna? Det känns som en hel evighet sedan, en helt annan värld. Så underligt att en vanlig torsdag i mitt liv kunde gå ut på att jag under förmiddagen satt i univeristetets kalla föreläsningssal (undervisning på plats, visste inte att jag kunde sakna det så himla mycket) tillsammans med 200 andra studenter, för att senare under eftermiddagen hoppa på ett öresundståg till Köpenhamn och spendera kvällen med en människa från andra sidan världen, på genomresa i Europa. Det ger mig nästan en känsla av svindel att världen var så himla nära en en gång i tiden. Numera spenderas en torsdag oftast själv vid mitt köksbord, ansluten till något Zoom-möte. Mardrömstillvaro för någon som är extrovert och som hatar allt som har med teknik att göra.

Har med vissa vänner diskuterat ur övergången till distans under 2020 kommer påverka vårt kommande steg ut i arbetslivet. Många trivs med att jobba på distans och de som är positiva till hela omställningen talar sig varma om att det är såhär det kommer fortsätta, att i framtiden kommer ingen arbeta på kontor, Zoom är det nya sättet att hålla möten osv osv. Det känns väldigt nordiskt att drömma om att isolera sig så. Själv får jag panik av tanken på detta. Jag måste få träffa folk och ha rutiner där detta ingår för att må bra. Jag saknar att skaka hand med någon, att fika på stan och att känna doften av mina vänners parfymer. Det känns som om hälften av min hjärnkapacitet försvinner när jag arbetar framför datorn, och detta gör mig orolig för hur jag senare kommer prestera som utexaminerad. Det kommer liksom inget intelligent ur mitt tagentbord. Är det på gränsen till konspirationsteoretiskt att fundera på om ljuset från skärmen eller så påverkar människan så att vi blir lite förslöade, haha? Kanske det, eller så är det bara att vi knappt har sett solen i Sverige de senaste månaderna.

Ber om ursäkt för allt dravel, hoppas vi kan träffas i februari igen!
/C

English: just some thoughts in December. Hope to see your faces IRL soon!